cemilla

Officiell Kärlek av Jenny Eriksson - DEL TVÅ

Nere i lobbyn var det också förvånansvärt lugnt. Han drog upp luvan över huvudet och släntrade bort till receptionen. Portiern nickade med huvudet mot en stängd dörr där hans två livvakter redan stod och väntade. De öppnade dörren och han gled tyst in. Han log för sig själv. Det hade sina fördelar att vara den hetaste kändisen för tillfället. Pianot stod uppställt mitt i rummet och en ensam lampa lyste ovanför det. Han satte sig på pallen och drog försiktigt med fingrarna över tangenterna. Musiken hade varit en del av honom så länge han kunde minnas. Det var hans räddning när det kändes som om hela världen slet i honom. Han blundade och lät melodin strömma genom hans händer och ner i pianot. Nu lät det precis som han tänkt sig. 


Plötsligt hörde han hur dörren slogs upp bakom honom. Han vände sig irriterat om, men frös till när han såg uttrycket i sin managers ögon. "Vad är det?" Managern svalde hårt. "Det var en bil, på fel sida av vägen, chauffören hade inte en chans... Jag vet inte hur skadad… fan också… vad gör vi nu då?" 
"Vem har krockat?", frågade han men han behövde inte vänta på svaret. Han förstod vem det var. Med ett par snabba kliv var han framme vid dörren och hans livvakter hade svårt att hålla samma fart som honom. 


Utanför hotellentrén stod mängder av fans och väntade på honom men han såg dem inte. Ursinnigt tryckte han sig genom skaran och tvingade en taxi att stanna genom att ställa sig i vägen för den mitt på gatan. Han hoppade snabbt in och livvakterna hade inte en chans att hinna efter honom. Taxichauffören vände sig surt om för att fälla någon spydig kommentar, men ångrade sig snabbt är han såg det sammanbitna ansiktet. Han klarade inte av mer än att väsa fram vart han skulle. Sedan satt han tyst och stirrade ut genom fönstret. En enda tanke malde genom hand huvud. Hon måste vara ok. Framför sjukhuset hade redan en mängd journalister samlats. Så fort han steg ut ur bilen flockades de runt honom som hungriga vargar. Men inget kunde stoppa honom och han slog sig igenom den kompakta massan och in på sjukhuset. I receptionen fick han veta vart hon låg. "Snälla, försök stoppa dem", sa han lågt och nickade mot horden av journalister som vällde in genom dörrarna. Sen sprang han så fort benen bar honom. Gode gud säg att hon är ok. 


Hon låg i en säng med slutna ögon. Ansiktet var blekt och täckt av blåmärken och torkat blod. Huvudet var täckt av ett tjockt bandage och håret hängde stripigt ned på hennes axlar. Han stannade i dörröppningen, vågade inte andas, var hon? Nej, hon andades. På darrande ben smög han fram till hennes säng och sjönk ned på kanten. Han tog hennes slappa hand mellan sina och smekte den ömt. Först nu vågade han tillåta sig att känna något och alla känslorna vällde som en flodvåg över honom. Han hade aldrig känt sig så rädd, liten och hjälplös. Tårarna rann nedför hans kinder men han brydde sig inte om att torka bort dem. "Jag älskar dig", viskade han, om och om igen. "Snälla vakna, jag älskar dig." Hon öppnade sakta ögonen och såg på honom. Samtidigt stormades rummet av journalister. Fotoblixtrarna smattrade och ljudvolymen steg av alla frågor. Men han varken hörde eller såg dem. Han lutade sig fram, tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne. "Jag älskar dig också", mumlade hon mellan kyssarna. 

Och bakom dem ökade blixtarnas smattrande.

*

 

 

Åh, vad jag ryser och vad jag blev glad just nu, när jag läst HELA novellen! fenamonal