Sorg och nostalgi från fjärrans tid
En gammal barndoms vän kontaktade mig idag efter några x antal år. Min far var på hennes fars begravning härom veckan. Det är lite jobbigt och minst sagt svårt att föreställa mig hennes far icke levande, han var bara några år äldre än min egna far. Jag minns fadern så väl, jag minns deras hem, jag minns lukten i deras hem, jag minns deras jättestora trädgård, jag minns våra lekstunder som unga, jag minns våra cykelturer, jag minns våra hyss, jag minns då vi åkte kors ner för rutchbanan och hon bröt armen, jag minns dem dagar vi bakade, jag minns när hon lärde mig hur man gick av cykeln på ett vuxet sätt(hehe), jag minns dem dagar vi grillade varmkorv vid hennes trädgård, jag minns lekis, jag minns hela grundskolan, högstadiet och även dagis, jag minns vilken underbar tid det var.
Hennes familj och min familj är bekanta. Det gör allt mkt svårare att förstå när några försvinner och sen kommer tillbaka. Hennes far kommer inte komma tillbaka, men hon, hon kom tillbaka. Från ingenstans kom hon bara tillbaka. Jag vet inte hur jag ska agera, jag vet inte hur jag känner mig. Det jag vet är, att jag har saknat henne. Jag kom nu på att jag saknar de allra flesta vänner från de yngre åren. Vad tungt det blev helt plötsligt..
