Love, jag gillar den pojken
Jag undervisar eller rättaresagt undervisade en ganska stor simgrupp med barn i åldern 5-7år. De bästa barnen någonsin. Jag älskar dem! Dem är så ärliga, så söta, så duktiga, så fina och så spontana. Dem vågar alltid säga vad dem tycker, att dem är duktiga på ngt, t.om bäst på något och de gör alltid sitt bästa. Dem har så stora hjärtan, dem sprider lycka och kärlek. Dem bryr sig om varandra, stöttar varandra. Dem inspirerar de äldre. Mig.
Pojkarna är så söta, så roliga. Love, världens goaste. Han målar sina tänder turkosa,hehe. Och Noel, den bästa dykaren enligt honom själv. Han äger en söt liten vit rock med kossor på. Den är fin, hans favorit säger han.
Och flickorna, tysta, vissa spralliga som om dem hade myror i brallan. Maja, världens mest spontana 6åring. Sprallig. Drunknar varje träning men ger aldrig upp. Hon fortsätter simma fastän hon ligger på botten och inte får någon syre. Hon drar upp sig till ytan, hänger på linan en stund och fotsätter. Annabelle, säger alltid det hon vill. Orädd, sten cool. Lite bitchig. supersöt. Ibland glömmer hon ta på sig simglasögonen. Även hon är så spontan så det inte är sant.
Åh, jag hade verkligen saknat dem under jullovet. Sen kom jag på att jag hade bestämt mig för att sluta undervisa dessa små söta varelser.. Förstod idag, då jag vikarierade i min gamla grupp, hur mkt jag älskar dem!
Det kanske inte var rätt att ge upp dem än? Men samtidigt är det inte rättvist att inte kunna vara där för dem hela tiden, då jag har de äldre barnen som åker iväg på tävlingar varannan helg.
Att man kan bli så fäst vid vissa kreaturer. Härliga kreaturer. Inspirerande kreaturer.
Om tid endå vore min vän.
