Det bara blev så..

lite sådär hopplöst kär. I en person man inte tänkt sig. Inget verkar bli som man tänkt sig. det gör mig irriterad. Jag vill veta. Jag vill bestämma. Jag vill regera. Men jag vill också känna spänningen och ovetandet. Man både vill och inte vill. Man står i ett mellanting, en grå sörja.

Det där med att vara kär. Så himla hopplöst! Man kan inte sluta le, skratta eller känna pirret. Åh. Så fint! Så hopplöst jobbigt. Käken får kramp. haha.

Just nu har jag fått hosta. Förkylningen lever fortfarande, och lite pytte lite halsont. jag längtar efter att få träna. och ligga och sola och bada. och resa till ett främmande land. Det är mkt jag längtar efter. Nästan så att jag spricker!

Nu ska jag sova, och känna mig lite halvt om halvt hopplöst glad.

PS. gråter varje gång jag hör låten Svalkar vindar från Svenska björnstammen. Tårarna bara forsar! Elisabeth, du har gjort låten mer än speciell. Låten sammanfattar gymnasietiden.
åh. gymnasiet<3. Jag förstår fortfarande inte att jag har tagit studenten, och att livets alla dörrar är öppna och väntar på mig. Vad allt går fort!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0