cemilla

 

Det bara slog mig. Så hårt i magen så det nästan gör ont i min järnmage.

Jag skulle precis stänga av min dator, då Svalkande vindar- Svenska björnstammen spelades på min spotify. Varje gång jag hör låten så gråter jag. Min kära gamla gymnasie klasskamrat Elisabeth gjorde en video, en sammanfattning av våra 3 år på gymnasiet tillsammans som klass, som hon spelade upp under vår student. Jag grät floder, och gråter fortfarande när jag hör låten. Jag saknar skolan, jag saknar mina vänner där hemma i sverige, jag saknar min familj, jag saknar så mkt men endå så lite.

 

Av någon anledning så fick jag ett sådant rejält hårt slag mot min järnmage, som fick mig att sakna alla där hemma. Det har gått 2 månader, snart 3, och det är nu jag börjar känna längtan. Den smyger sig fråm ibland. Jag var så övertygad och säker på mig själv att jag inte skulle sakna hem under mitt år. Men nu kan jag inte hålla det ifrån. Jag måste dock säga att det jag saknar allra mest, och som också fått mig att inse, är hur mkt jag älskar min familj.

 

Jag saknar tilliten jag har gentemot min familj, jag har svårt att lita på folk, och det märker jag av hårt här. Jag har insett hur mkt min familj betyder och hur mkt dem älskar mig. Detta år är "My year to speak up". Speak up om ens känslor, tankar och jag. Jag känner att jag växer för varje dag. Detta kommer va ett bra år, med mot- och framgång. Och i slutet av året kommer jag vara en starkare person, och rikare på erfarenhet och upplevelser.

 

Jag ser framemot detta. Jag ser framemot att se mina päron snart.

 

Kent, Håkan Hellström, Svenska björnstammen, Isak Strand, Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Familjen, Veronica Maggio, YellowEnd- får mig att sakna hem.