cemilla

Idag insåg jag en sak, förutom hur mkt jag älskar Phobi. Jo, att jag är lite småkär, men tvekar. Allt i min hjärna förblir alltid mer komplicerat än vad det är. Jag analyserar, jag reflekterar, jag diskuterar, jag tvekar och jag dödar tanken. Jag vill ha det jag inte kan få, eller det jag vet inte kommer funka. Det som finns vid min sida, är det jag dödar med min tanke, jag gör allt för att krossa den tanken, och få den att bli omöjlig. Jag hindrar mig själv. 

 

Varför?

 

Jag vet inte. Eller jo.. Jag är rädd. Feg. För stolt. För egen. 

 

Jag övertänker. 

 

 

Min bäste vän J sade en gång: "Du behöver en som kan övertänka dig, ta steget innan du hunnit ta steget, tänkt på det du inte hunnit tänka på, göra det du inte hunnit göra. Du behöver en som inte bryr sig, men endå bryr sig mer. Du behöver en som kan hålla en liten eld vid liv i flera år utan att själv tröttna." 

 

Jag ska tänka på den saken och framföra det för Miss överanalytiker. 

 

Jag är så glad att ha så fina vänner, som ibland kan tänka åt mig, eller som faktiskt tänker längre än vad jag gör ibland. Fast ibland tänker ju inte jag alls... Jag är också så himla glad och tacksam över vänner som bryr sig så mkt om mig att jag känner mig helt övervälmad och bortskämd av all kärlek. 

 

Fy vad smörigt.! Jaa, faktiskt. Det är mina v'nner.